Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnskytten, berättelse från Llyods tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu tycker jag, att Jan skulle vara hemma snart», sade
Maja för sig sjelf, under det hon stötte till den muntra brasan.
»Nog får han väl slita mycket ondt, som ständigt, huru kallt
och kulet det än är, skall vara borta i vilda skogen. Må Gud,
som är de fattiges vän, bevara honom för alla faror. Jag vet
inte, men jag tycker, att denna uggla, som håller sig här, gör
mig så nedstämd och, när hon i går qväll ropade sitt »klä
hvitt», tänkte jag genast på Jan, som säkert är omgifven af
många faror i skogen, ehuru han påstår, att det icke är farligt.
Tänk, hur mycket godt den gode Lloyd gjort oss! Hur nätt
och fin är ej nu vår lilla koja!»
Vinden klagade ute i skogen, och Maja satt tankfull och
lyssnade till dess toner; men plötsligen hördes springande steg
ute i snön, och en liten frisk gosse med de rödaste rosor på
kinderna inträdde.
»Nu, mor, kommer säkert far. Jag hör bjellror nere på
mossen», jublade den lille med glada och strålande blickar.
»Sätt dig då ned och läs flitigt och snällt i katekesen,
så berättar kanske Lloyd, som säkert är med, något om det
främmande landet för dig. Du mins, att han bad dig läsa
friskt», påminde Maja, i det hon lade ytterligare förstärkning
på brasan och snyggade upp stugan.
Nu stannade släden på gården. Lloyd inträdde med
dröjande steg. Länge stod främlingen, utan att kunna säga ett
ord, men då två heta tårar banade sig väg ur hans ögon,
började äfven Maja gråta.
»Ack, jag har skjutit din Jan», utropade Lloyd, »huru
skall du kunna förlåta mig!»
Länge satt Maja och gret. Hon hade alltid älskat sin
Jan, alltid tröstat och uppmuntrat honom, när det såg mörkt
ut, och nu var han borta. Tårar föllo äfven ned ur lille Petters
ögon, och det svåra bibelspråket, som han läste, skymdes bort
för hans ögon. Icke ens den tanken, att modren troligen skulle
låta honom till skogen medtaga bössan, som fält så många
björnar, kunde nu glädja honom. Nu gret han jämte de andra
små vid den döde fadren, hvilken Lloyd och de vid släden
stående finnarne på Majas begäran hade burit in.
Snart upplyfte Maja sina ögon, der en stilla undergifvenhet
stod att läsa. Nog var det ett svårt slag, men Maja trodde
Gud om godt ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
