Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
ett gammalt, blekt, men älskligt ansigte. Det påminde mig så
mycket om min hädangångna mormors kära drag, att jag önskade
få tala vid den gamla. Jag giek derför in. På min hälsning
svarade hon ett skönt: »Gud signe!»
Stugans egarinna var en gammal gumma med grånadt här.
Hennes ansigte var fåradt och skrynkligt, men ögonen, de vackra,
milda ögonen, voro så klara, att man alldeles glömde hort
skrynklorna i hennes anlete. De talade om en hjärtlig godhet,
dessa blickar, en ogrumlad frid lästes i dem, det var ett par
vackra barnaögon i ett vissnadt, gammalt anlote, men de voro
dock så forskande och klara. »Ögon kunna aldrig dö», säger
skalden, och nu förstod jag, hur rätt han hade. Det syntes på
den gamla, att hon pröfvat mycket i denna verlden, men det
syntes äfven, att det nu var frid der inne, och att hennes
lefnadsaftou var fridfull och lugn. Hon hade gjort upp sin
räkning med verlden.
I den lilla stugan var allt nätt och trefligt, ehuru man
tydligen kunde se, att »mor Elsa» — så hette den gamla —
var fattig. Medels väfnad och stickning af strumpor förtjeuade
hon ännu sitt bröd. Det enda sällskap hou tycktes hafva voro
hennes blommor. Bland dessa betraktade jag i synnerhet en
stor och präktig törnros, hvilken stod i en finare kruka än de
andra. Jag berömde hennes blomma, och hur det nu var, kom
jag att fråga, huru länge hon vårdat den rara törnrosen. Då
föll en tår ned från de klara barnaögonen, och den tåren föll
på blomman. Försigtigt flyttade hon den efter solstrålen i fön-
stret, men jag fick endast detta svar:
»Hon är mycket gammal.»
Jag kom ungefär i samma belägenhet som barn, när man
afbryter en vacker saga, efter att endast hafva berättat början
för dem, men, ledsen öfver att hafva framkallat gummans tårar,
ville jag ej nu göra någoD ytterligare fråga i afseende på blomman.
Yi språkade om ett och annat och skildes som goda vänner.
Under hemvägen tänkte jag mycket på mor Elsa och
hennes förhållande till den vackra törnrosen. Jag kom ihåg
de ömma blickar, med hvilka hon betraktade den, och efter
några dagar var jag åter hos min gamla vän. Jag anade, att
en lefnadssaga låg gömd i blommans kalk, men huru våga tala
om detta ämne, som tycktes sä uppröra den gamla! Jag gick
äfven denDa gång utan att få veta något; jag stärktes doek i
min tro, att ett kärt minne var förknippadt med rosen. Flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
