Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock var hjelpen nära. Ett kraftigt »andans samt några
ännu kraftigare öfvertalningsmedel med näfvar och armbågar
iörblnffade skaran. Elsa, hoppfull och glad, såg sig om. Der
stod, klädd i sjömansdrägt, en ståtlig yngling med bruna, käcka
ögon. Han drog den skrämda flickan till sig och förde henne
samt den gamla i säkerhet; den räddade åter fattade sin räddares
hand och sade honom ett hjärtligt tack.
Klas, så hette den unge sjömannen, hade sitt hem på
Bohuslänska skären, der han sedan barndomen var förtrogen
med vågorna och ofta brottats på lif och död med de vilda
bränningarne. Han var en böljans son, han trifdes icke på
landbacken, utan han ville, likt stormfågeln, ila fram öfver de
mörknande djupen och höra stormens dån. När det tjöt i tackel
och tåg, när vågorna tornade sig höga och fräsande, då trifdes
han bäst. Likt den knotiga, starka tallen vid hans hembygds
kust stod han då och blickade stolt öfver det skummande baf.
Det skepp, på hvilket ynglingen nu var anstäld, gick på
Nordsjön, den oroliga, stormande Nordsjön. Det skulle snart
lemua Karlstad.
»Skall du någon gång komma ihåg sjömannen, som kämpar
på det vilda haf», frågade Klas och höll Elsas hand i sin.
Hans öga, det nyss sä trotsiga ögat, såg mildt på den väna
flickan, hans stämma, hårdnad i stormen, blef vek.
»Alltid skall jag minnas dig», hviskade Elsa och blickade
blygt in i ynglingens öga. De unga sade ej mera i ord, men
deras blickar voro så mycket vältaligare. Hos dem hade tändts
den gudagnista, som vi kalla kärleken, denna gnista, som tändes
i ett ögonblick, men ofta lefver in i evigheten. Den gnistan
hade nu tändts i deras hjärtan. Skulle den slockna eller en
gäng hlifva en klar låga?
Klas återvände till skeppet.
»Hjärta i min talj, hvad du ser allvarsam ut, Klas. Har
du satt din skuta på något skär, har tösen, som du så tappert
försvarade, tagit ditt hjärta med sig», frågade en kamrat, när
ynglingen kom. upp på däok. Klas hörde ej frågan. Hans
blick följde den vackra Elsa, hvilken gick utefter hamnen åt
staden till.
Seglen hissades, och skeppet vände utåt sjön. När staden
mer och mer försvann, när efter Tynäsuddens passerande endast
kyrktornet syntes i fjerran, hörde kamraterna, huru Klas med
ett för både dem och honom ovanligt tonfall i rösten utbrast:
»Kanske aldrig mera!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
