Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Dag efter dag satt Elsa vid sjukbädden; det var henne
sâ kärt att vara med om helandet af ynglingens sår, och hennes
närvaro bidrog säkert till hans återställande. När hon var i
den sjukes närhet, talade han om blommor och solsken, om
hem och syskon, men giok Elsa hort, tyckte sjömannen sig vara
på det stormande haf. Då kämpade han i nattens mörker med
de vreda vågorna, Lian tyckte, att dessa voro nära att uppsluka
honom. Men lade Elsa sin hand på hans feberheta panna,
skingrades de vilda fantasierna, och hans öga log.
Febern upphörde, krafterna återvände småningom, och
förr än man vågat hoppas, var Klas frisk igen. Liksom solen
under vårens dagar läker de remnor i jorden, hvilka kölden
förorsakat, liksom hon kläder allt i grönska, så verkade äfven
kärleken, den värmande och lifgifvande kärleken här.
Från ordningens upprätthållare kom för Klas ingen efter-
räkning, emedan det bevisades, att han under striden endast
Dagens sorl hade tystnat. Sommarqvällen bredde sin
svalka öfver jorden, blommorna lutade sina kalkar mot den
daggiga marken, drömmande om den härrliga dag, som flyktat,
lätta dimmor stego upp från vatten och land, och från fästets
blåa duk kastade månen sitt silfverdok öfver sjö oeh strand.
Aftonstjernan, den klara, leende aftonatjernan, vandrade sin höga
stig, blickande ned på slott och koja. Vindar, blomdoftsfylda
sväfvade fram genom lunden, der aspen darrade vid minnet af
sin saga, och liten sångare sof på grenen.
Vid Klarelfvens strand ej särdeles långt från staden sutto
denna afton Klas och Elsa. Ynglingen var nu fullkomligt åter-
stäld och skulle nästa dag med ett skepp, som ankrade i hamnen,
återvända till sin hembygd för att sedan fara ut på sjön igen.
Gnistan, kärlekens gnista, som redan vid första samman-
träffandet tändes i deras bröst, hade nu blifvit en klar låga,
en låga, hvilken beredt så många af jordens barn namnlös säll-
het, men äfven sorg och outsägliga qval. Med hjärta mot hjärta
sade nu de unga hvarandra sitt farväl.
i>Tack, kära Elsa, för all din omsorg om mig», började
ynglingen. ’ »Ingen hade så kunnat vårda främlingen, när han
var sjuk, som du gjorde. Men hur fick du reda på mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
