Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elsa omtalade nu, huru hon hört ett samtal på torget
och huru hon, vägledd af det samma, uppsökt Klas.
»Jag har ej kunnat glömma dig», hviskade hon. »När
stormen rasat kring vår stuga, eller när jag vid sjön sett
böljornas krig mot klipporna, har jag alltid bedt till Gud för dig.»
»Tack derför, Elsa», återtog Klas. »I den kolsvarta natten,
då stormen hotade begrafva vårt skepp, har alltid ditt öga
liksom en stjerna lyst emot mig, och den tanken, att du tänkt
på mig, har skänkt sjömannen mera mod. Vi voro i våras
ute på Nordsjön, då en förfärlig storm utbröt. Natten var
mörk, inga stjernor lyste på himlen, och skeppet nästan fyldes
af de vilda störtsjöarne. Vi väntade hvarje ögonblick, att något
blindskär skulle krossa oss, och jag, som förut ej fruktat under
stormarne, började nu förtvifla. Men så tänkte jag: I
Vermlands skogar beder kanske en flicka för mig och tänker på mig.
Vid denna tanke ljusnade natten, och jag blef modig och stark
som förut. Jag vet nu hvarför. Du bad denna stund för mig.»
Sjömannen tryckte henne, den väna Elsa, i sin famn.
Hon rodnade, men hon ville ej frigöra sig från ungersvennens
armar, hon såg in i hans klara öga, och hon såg, att hon
älskades som hon älskade.
De unga gingo ned till Venern. Ynglingen skulle nästa
morgon lemna Karlstad och ämnade nu i den sena qvällen stiga
ombord. De älskande satte sig ned på klippan, der Elsa förr
mången gång blickat ut öfver de oroliga böljorna. Nu var det
nära nog lugnt der ute; endast några små vågor lekte vid stranden,
de stora hade gått till hvila för att kunna med förnyad kraft
uppträda, när det blef dag. Nu var den ödsliga hällen ej
mera ödslig.
Ack, när kärleken breder sitt skimmer öfver förhållandena
här nere, då blommar det hårda berget, då klädes allt i
hoppets färg, och då tror man så gerna. Då skådar man äfven
lättare än någonsin jorden i evighetsljus, och funnes ej dessa
tre himlabarn, tron, hoppet och kärleken, skulle lefnadsstigen
blifva mycket mörk för stoftets söner.
Men glädjens och sällhetens stunder ila. Klas och Elsa
måste skiljas, ehuru de ej skildes gerna,
»Nästa sommar, när midsommardagen randas, skall jag,
så vidt möjligt är, vara åter i Karlstad, och då blir du
sjömannens brud; men låt mig hoppas, att du äfven fortfarande
i stormande dagar befaller Klas i den Starkes hand», bad
ynglingen, i det han steg upp från klippan och satte ut från land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
