Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Kalles stadsresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid var en huld och god make, bäres bort till grafven, hon
ser det dystra tåget, hon hör grafklockan ljuda, och nu vid
detta minne föllo tårar på stickstrumpan. Hon stötte till brasan,
men den sorgliga bilden visade sig igen, och så föllo åter några
tårar.
»Hur ser det ut i staden, mor?» Frågade plötsligt lilla
Kalle, lät tälgknifven hvila och såg upp till modren.
Från den sorgliga bild, som sist syntes i brasan, rycktes
mor Inga vid denna fråga. Ömt strök hon lockarne ur Kalles
svettiga panna och sökte dölja sina tårar.
»En stad är en hel hop med granna bygningar, större än
herrgåln. Granna folk vandra på gatorna, och der är så mycket
att se, du», svarade Inga.
Kalles ögon lyste af förvåning. »Större bygningar än
herrgåln», hade mor sagt, och dock hade han så mången gång
stått der och med häpnad blickat upp på den.
»Låt mig följa till staden, mor», bad Kalle och slog sina
armar kring modrens hals.
Mor Inga svarade icke strax. Ehuru hon hörde till staden,
bodde hon dock långt från den samma, och Kalle hade så dåliga
skor, och de öfriga kläderna voro för tunna i vinterkylan.
Synnerligen länge hade icke Inga bott i trakten; till staden
hade hon dock varit, men då hade Kalle blifvet inqvarterad i
en granngård.
»Vänta till sommaren, så skola vi göra sällskap», föreslog
modren. »Du har så dåligt på fötterna, kära barn.»
Det lilla, rosiga anletet mulnade, Kalle kände en
stockning i halsen, den gick bort, och så föllo heta tårar på
kinderna. Han anade i denna stund fattigdomens börda, den lille
också. Emellertid bådo tårarne mäktigare än ord; modren
torkade bort Kalles tårar och sade:
»Du ska’ få bli med till staden under julmarknaden, Kalle.»
Har du sett, huru solen plötsligt lyser fram genom
regnmolnet? Ja, du har sett det. Så lyste äfven glädjen fram ur
Kalles tårdränkta ögon. Det blef fröjd, det blef gamman.
Han kunde icke sitta stilla, han hoppade på golfvet. »Jag får
resa till staden», upprepade han åter och åter, och när natten
kom, såg han i drömmen bygningar och gator, granna
menniskor, hästar och vagnar och sig sjelf med i allt detta. Han
tyckte sig, klädd i den gråa virkmössan, vandra vid mors sida,
och visst såg en och annan på de söndriga skorna, men hvad
gjorde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
