Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
skrud. De mindes ock, de små blommorna, huru aspen hade
darrat af hänförelse under de ljusa sommarnätterna, dä tnäneo
lyste genom lunden, och blomdoftsfylda vindar oiufläktade hennea
grenar. Men nu var allt fcirbi — »förbi» susade det genom
lunden, »förbi» sjöng nordan, och från jorden steg upp mot
stjernelanden den mångtusenåriga suck, som en gång i tiden
icke hördes och som en gäng ej mera höras skall.
Viûden tystnade. Solens sista sträle försvann ur dalen.
Månen steg upp öfver bergen, och stjernörna började sin tysta,
höga vandring i den väglösa rymden. Det blef så stilla i sko-
gen, allt stod sä högtidligt tyst, liksom aningsfullt förnimmande,
att någonting sällsamt, någon i naturens lif djupt ingripande
tilldragelse förestod. Äfven blommorna grepos at’ den högtid-
liga tystnaden, oeh allvarliga tankar och känslor började upp-
stiga i dera3 inre. När det var soligt och varmt, när fåglarne
sjöngo och allt log och jublade, hade de icke mycket tänkt
öfver sin tillvaro, de hade då endast njutit af den; men nu i
den kyliga höstqvällen, när förgängelsens härjningar syntes om-
kring dem, började de tänka. Och till sist blefvo dem de
många omvexlande tankarne oeh känslorna öfvermäktiga. De
måste gifva dem luft, och så meddelade blommorna hvarandra
sina tankar.
»Jag har», började en mot jorden lutad blåklocka, »under
de närmast flydda dagarne tänkt ett oeh annat samt framstält
till mig sjelf åtskilliga frågor. Jag hade en kär, en saknad
syster vid min sida. Hon njöt af sin tillvaro liksom jag, men
sä greps hon en dag af förgängelsens makt, ^hon blef mer och
mer lutande, och en morgon då jag vaknade och blickade mig
omkring, hade hon fallit till jorden. Nu är hon redan för-
vandlad till stoft. Med mig går det väl på samma sätt, men
ack, så tomt, så kallt och ödsligt det blir inom mig, när jag
tänker derpå. Skall jag aldrig, när jag blifvit gömd i mullen,
mera smekas af vestan och höra fåglarne sjunga, skall jag aldrig
mera ringa oss samman till lofsäng, när solen höjer sig bakom
skogen der? Hvad tänken I, systrar?»
En älsklig Linnéa, qvarglömd under granarne, svarade:
»Äfven jag har gjort mig denna fråga, och med bäfvan
spörjer jag ännu: Skall jag aldrig mera, oär min afton är inne
och jag lägges ned i svartan jord, få lefva, dofta och fröjdas
af sol och ljus? Hon var mig så kär denna lysande fackla,
som nyss vandrade ned från fästet, jag vände så troget mitt
öga efter henne; men ack, skall jag aldrig mera, när mitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
