Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
är slut, fä värmas af henne, då blir min tillvaro här så bety-
delselös, och då tyckes mig, att allt endast är en villa, att jag
lefvat förgäfves.»
»Men, min syster», inföll ljungen, »jag är äldre än dus
och vill säga elt ord. Du skall troligen sjetf aldrig uppstå
mera och höra bäcken sjunga, men du har dock ej lefvat för-
gäfves. Ur ditt stoft skola nya blommor uppspira, och de skola
hafva näring af dina fälda blad. När jag en gång läggea ned
här i gräset, länker jag som så: Ur min graf skola nya tel-
ningar böja sig och kläda sandheden, och dermed är jag nöjd,,
ty då blir jag ju till gagn och nytta.»
»Detta är likväl», återtog Linnean, »ingen synnerlig tröst för
mig, ty mina barn, som växa ur mitt stoft, skola ju ock dö och
deras efter dem. Så skola då millioner af oss multna bort,
ulan att mera uppstå, lefva bär utan plan, utan mål, och så
dö, förintas, försvinna utan vidare. Det är dock tröstlöst! Ocb
jorden, hon är väl ock underkastad förgängelsens lagar? Äfven
hon skall väl dä en gäng förgås. Då skola således de sista,
blommorna förstöras och vårt slägte aldrig finnas mer.»
Blåklockan ringde sä vemodigt, ringde liksom till begraf-
ning, till de kära systrarnes begrafning. Hon anade att äfven.
bennes bortgång var nära, och hon ringde, tyckte bou, till Bio
egeö begrafning.
»Lätom oss fråga aspen», föreslog bon slutligen. »Den
stora, starka aspen, som sträcker sig så långt mot ljuset, skall
säkert kunna svara oss på våra vigtiga frågor.»
Och blommorna frågade, hvad aspen trodde om ett lif
efter detta korta nu. De stodo der så tysta ocb bidade det
för dem så vigtiga svaret, de stodo liksom med återhålieD an-
dedrägt, ocb deras hjärtan klappade af läugtao och hopp. Aspen
svarade:
»Jag hör med glädje, att ljungen börjar växa ifrån sådana
funderingar, ty de äro gaDska barnsliga. I min barndom grubb-
lade äfven jag på dessa Lågor och trodde äfven på ett lif efter
detta, men nu är jag mera förståndig. Visserligen kunna sådana
tankar som edra, en qvarlefva från barndomen, äfven uppstiga
bos mig ibland, när det antingen är mycket soligt och skönt,
eller när nordan ryter förfärligt och det nästan är fråga om,
att jag skall uppryckas med mina rötter ur jorden; men jag
söker dock förjaga dessa tankar, och jag tror det skall lyckas.
En länk i den stora kedjan är jag väl ock, meu när kedjan eu gäng
brister, när min tid är ute, då faller jag, och läuken är ej mer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
