Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Gubben i Kånabbladan». Saga från Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa hade en gång kastat ett väldigt stenblock, för att dermed
krossa den en half mil derifrån belägna kyrkan, men stenen
kom icke riktigt fram.
När den snåle bonden legat en stund, hörde han plötsligt,
huru jätten, som bodde i Skörberget, med dundrande röst ropade
till sin granne i Löbergsskeret:
»Hör du, Tore! Får jag låna kettiln den store?»
»Hvad ska du med den?» ropade den andre.
»Jag ska’ koka den der karlen, som ligger i Kånabbladan»,
svarade jätten i Skörberget.
»Bara jag får skofvorna», återtog Tore.
»Nej, förr än du får skofvon, ska jag stek’an på glodom»,[1]
blef svaret.
Gubben darrade af förskräckelse, när han hörde jättarnes
samtal. Han steg upp och såg ut genom ett »vindöga» i ladan.
Der stod jätten Tore uppe på berget, och hans väldiga gestalt
aftecknade sig mot natthimlen. Bonden, som nu svettades af
ångest, väckte genast drängarne och bad dem om förlåtelse för
sin hårdhet, och detta var det nog, som bevekte jättarne, ty
de hördes icke vidare af. Från denna dag blef gubben blid
och vänlig mot sitt tjenstefolk, och aldrig slipade han några
liar på söndagarne mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
