Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett reseminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den väna flickan framför mig, som med all säkerhet hört
min monolog, stod tyst en stund, men, sedan jag, glömmande
all etikett, hälsat henne, hälsade äfven hon tillbaka ett klingande:
»god afton», i det en vacker rodnad färgade hennes förut så
vackra anlete. Hvilken blick! Jag ser dessa två klarblåa
källor, hvar jag går; det gömdes i dem en verld, ett paradis.
Så kan endast en god, en ädel qvinna blicka. Jag vet nu icke,
om det var inbillning eller kanske egenkärlek hos mig, men
det syntes mig, att dessa ögon blefvo ännu skönare och
innerligare, när de hvilade på mig.
»Man blir ofta», fortfor min vän, »vid en badort, utan
synnerligen många af de sedvanliga formaliteterna, bekant med
hvarandra, och, sedan min vackra skogsvandrare på min
inbjudning tagit plats på en af Linnéor doftande tufva, började vi
samtala. Vi drogos till hvarandra; hon tyckte sig äfven hon,
den väna Clara — så hette hon — hafva i verkligheten funnit
den, hvars bild hon förvarat i sin hjärta. Tiden gick fort
— glädjens stunder äro korta — jag märkte icke, huru solen
sjönk i vesterled allt mera. Kärlekens blomma sköt emellertid
hos mig, under det dagens stjerna vandrade ned mot bergen,
oemotståndligt sina hjärteblad. Huru förklaradt, huru skönt
tycktes mig ej allt vara, när vi vandrade fram mellan furorna.
Der låg doft och rosenfärg öfver minsta strå, minsta tufva, och
Clara tycktes, så obekanta vi ännu voro, icke alls påskynda
sin gång för att sålunda vid framkomsten få skiljas från sin
kamrat. Som Axel och Maria vexlade vi redan denna qväll
våra barndomsminnen. Hon talte om sin hembygd, »de tusen
sjöars land», det kära broderlandet i öster, hon talte om det
ädla Suomisfolket och om sitt barndomshem vid Saimen. Jag
täljde mina minnen, ehuru de väl i allmänhet voro bittra nog.
Hennes väg hade varit mera jämn och blomsterströdd, min
deremot hade gått genom djupa dalar.
När vi komma fram genom skogen, stannade vi bredvid
en springkälla. Der växte vid kanten af densamma små, vackra
»förgät mig ej’er»; de stodo der dessa älskande hjärtans vänner
och blickade så trofast upp med sina blåa ögon. Hvad var
naturligare, helst som Clara först gjorde mig uppmärksam på
blommorna, än att jag bröt en af dem och räckte min
följeslagarinna. En blick, ett hjärtligt tack, en vacker rodnad och
den lilla blommans, den lilla bedjerskans gömmande i barmen
sade mig nog. Jag var glad, mycket glad, när vi skildes från
hvarandra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
