Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ett reseminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är dock en gammal historia,
förnyad vid hvarje tid,
och hvarje gång den förnyas,
så brister ett hjärta dervid.»
* *
*
Åter hade tre år gått. Händelsevis befann jag mig
en dag vid en station på Bergslagsbanan.
»Maj med blommor i hatten» var kommen. Vårens sol
hade borttagit drifvorna, och trädens knoppar hade öppnat sig,
spridande denna angenäma, friska doft, som kommer oss att
prisa vårens dagar.
När tåget rullade in till stationen, fick jag plötsligen se
ett välbekant, ett gladt och strålande ansigte. Fridens, glädjens
och kärlekens solsken låg utbredt öfver det samma. Den glade
resenären var min vän E.
Min tanke fördes tillbaka i tiden, och han, den trofaste
E., framstod då för mitt minne helt annorlunda. Då låg der
ett sorgens moln utbredt öfver de ungdomliga dragen, då var
hans blick slocknad, då var ynglingen bruten, och nu — idel
glädje och lefnadsmod! Han syntes vara färdig att sluta hela
menskligheten till sitt öfverlyckliga hjärta.
Hvadan denna hänförelse och fröjd? Så frågade jag mig
sjelf, när min vän redan från kupén svängde sin hatt och
helsade gladt. Jag behöfde ej länge vänta på svaret.
När E. stigit ur vagnen, tycktes han vänta någon eller
något der inne. Han har väl en kappsäck eller dylikt, tänkte
jag, men plötsligen lyfte han ned ur kupén en skön och glad
flicka, och när jag såg, med hvilken beredvillighet hon lät sig
emottagas i hans famn och hurusom han bestämdt en stund
längre än nödvändigt var höll henne der, började ett ljus gå
upp för mig.
Hand i hand trädde E. och hans vackra reskamrat fram
till mig, och jag frågade nu som förr en gång: »Hur är det fatt?»
E. lade då förtroligt sin hand på flickans axel och sade
jublande:
»Idealet.»
Ja, så var det. Han hade återfunnit sin begråtna Clara.
Det hade legat moar och träsk, berg och sjö, ja, vinter och
mörker dem emellan, men likt Salami och Sulamith hade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0147.html
