Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett reseminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter sammanträffat. Min vän hade icke som Orfeus för alltid
sett sin Eurydike försvinna i skuggornas land. Han, som leder
jordebarnens stråt, hade fört dem åter till hvarandra, och
kärlekens blomma, som en gång tycktes hafva vissnat i den enes
bröst, hade åter börjat växa, ja utvecklat sin kalk. Hjärtebladen
hade bevarats der inne. Den raska mön från Saimens stränder
var nu min väns brud, nu sjöng hon åter för honom både om
Saimen, Imatra och Suomisfolket, såret, det djupa, var läkt,
ja, läkt af kärlekens helande planta.
När tåget rullade af med dessa lyckliga två, och sista
skymten af deras glada anleten försvann, citerade jag för mig
sjelf den store skaldens ord om qvinnan:
»Med lätta händer hon hvart smärtans sår förbinder
Och målar mången ros på lifvets bleka kinder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
