- Project Runeberg -  Bland furor och granar /
142

(1888) [MARC] [MARC] Author: Lars Lunell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett barndomsminne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142
tusen diamanter deruppe, och fåglarne märkte nog också den
herrlighet, som omgaf dem, ty de sjöngo af alla krafter. En
mild suonanvind jagade dimman med väldig fart in i skogen, ooli
de små elfvoroa, hvilka nyss, omhvälfda af dimman, dansade
så glädtigt, måste gömma sig, der det bäst passade. Sjolfve
Nacken, som satt vid stranden och klagade, dök ned ibland
näckrosorna; ty han skall vara rädd för solen. De höga furorna,
som under natten stått tysta och allvarsamma, började gunga
för vinden och regna ned spjut och kottar pä den blyga, vackra
Linnéan vid deras fot.
Bland andra, som sågo och fröjdades af denna sommar-
morgon, voro äfven jag och mina barndomsvänner Nils ocb Jonas,
ett klöfverblad, som säg lifvet i de ljusaste färger. Vi voro
elfvaåriga alla tre och hade pröfvat ljoft och ledt tillsammans.
»Hvad skola vi hitta pä i dag», var den fräga, som tyd-
ligen stod skrifven på vära friska, solbrynta ansigten, när vi
kommit Ded Md höskullen, der vi brukade tillbringa nätterna
i det nyslagna, doftande höet, och sågo oss omkring i den sköna
naturen.
Att vårt arbete under dagens lopp borde blifva så trefligt
som niöjligt, derom fans blott en tanke hos oss, men bvad som
skulle göras, var dock ej så lätt afgjordt.
Vi beslöto emellertid att låta den vigtiga frågan hvila en
stund, hvarunder vi oroade de stackars gäddorna med våra sna-
ror, hvilka, gjorda af fin messingstråd, fästes på ett metspö.
Gäddorna stodo, intet ondt anande, i vassen och njöto af solens
strålar, då våra snaror beredde dem en oväntad luftfärd.
Sedan vi en stund sprungit vid elfstranden härmed, skulle
frågan afgöras, hvarför vi satte oss ned under de höga tallarne
för att rådslå. Nils var i vår tanke den, af hvilken de roli-
gaste och klokaste förslagen kunde framställas, hvarför hat»
oåterkalleligen var ordförande i den lilla rådsförsamlingen. Han
insåg också vigten af att ickc svika våra förhoppningar och
vårt förtroende, hvarför han började rifva sig bakom öronen,
och deraf sågo vi tydligt, att han ansträngde sitt hufvud för
att uppfinna uågonting »roligt». Snart blefvo hans anletsdrag
ljusa och glada. Pä hans ansigte stod liksom skrifvet: »jag
har tunuit det».
Vi frågade genast, bvad det var, Nils hittat på, och han
svarade:
»En jagtfärd ut i skogen.»
»Antageä», var vårt enkla svar och orubbliga beslut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free