- Project Runeberg -  Bland furor och granar /
148

(1888) [MARC] [MARC] Author: Lars Lunell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskaren och Näcken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

harpan sken så vackert i månljuset, att fiskaren rent af bländades.
Men sångaren såg dyster och olycklig ut, och det hördes nog
af sången, att han var sorgsen. Han sjöng:

Bland stjernor der uppe jag bodde en gång,
        Bland stjernor i himmelens blå;
Der slog jag min harpa bland englarnes sång,
        Och lycklig och säll var jag då.

Der grönskade våren, och sol gick ej ned,
        Och sorgen den fans icke der;
Der göts ingen tår på den stjerniga led —
        I himlen man fröjdas och ler.

Men synden hon kom till det herrliga land,
        Och, fallen, jag dväljes nu här.
Och harpan jag slår ibland skummet ibland,
        När tyst uti natten det är.

Men, försonad en gång, skall jag flytta dit opp
        Till herrliga land i det blå
Och sjunga som fordom med glädje och hopp —
        Ty nåd fins för Näcken också.


Fiskaren stod tyst och hörde den vemodsfulla sången.
Han såg, huru stora silfverklara tårar runno ned utför
sångarens kinder, men han såg äfven, huru Näcken glad upplyfte
sitt hufvud, när han sjöng sista versen, när han sjöng om sitt
hopp att en gång få återvända till ljusets eviga länder. Men
fiskaren hade hört berättas, att Näcken var en fallen engel,
som aldrig skulle få nåd hos Gud. När han skulle gå ifrån
stranden och vandra hemåt till sin stuga, ropade han derför
till Näcken:

»För dig finnes ingen nåd.»

Då höjde Näcken sorgsen sin guldharpa och slog sönder
henne mot den skumhöljda klippan, på hvilken han satt.
Derefter dök han med en djup suck ned i de kalla böljorna, och
fiskaren såg endast, hvar bitarne af harpan flöto på vågen.

Fiskaren vandrade bort från stranden, men det blef så
vemodsfullt, så dystert omkring honom. Han hörde ännu
Näckens djupa suck, och han tyckte, att allt omkring honom
suckade. Han fick ingen ro, och ju närmare han kom sin stuga,
dess mera växte oron i hans själ. Nu kom han att tänka på
den hårda dom, han uttalat öfver Näcken, och att just detta
var orsaken till hans oro. »Ack, om jag aldrig sagt dessa ord!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free