Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furan och Linnean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furan och Linnéan.
En saga.
Sommaren gästade nordens berg och dalar. Från det vänliga
blå log solen så mild och klar, att fåglarne rent af blefvo
yra af fröjd, der de i björktopparne hoppade från gren
till gren. Nere på slätterna var det också skönt, i
synnerhet när de milda vestanvindarne sväfvade fram och
satte blommorna i rörelse, liksom de velat gunga fjärilarne till
ro; men det var dock skönare i skogen bland granar och furor.
Der var det svalt, och den susande furuskogen bildade ett grönt
hvalf öfver vandrarens hufvud, der sjöng trasten sina sköna
toner. Ekorrarne smackade och åto uppe i barrskogen, så att
skalen af kottarne regnade ned, och bäcken sorlade sin visa.
Den sköna, doftande Linnéan lyfte upp sitt öga. Man
tycker, att den höga furan, vid hvars fot blomman stod, skulle
hafva tålt en sådan liten oskyldig varelse vid sin sida, men så
var det icke. Furan hade med förargelse blickat ned på den
lilla redan första dagen, hon höjde sitt hufvud i ljungen, och
nu hade tålamodet tagit slut. Med hotfull röst talte furan:
»Hör du, lilla granne! Du, som är så liten och svag,
får ej längre stå vid min sida. Lika trifves bland lika. Jag
räcker upp till molnen, jag, och du når ju icke ens öfver
ljungen.»
Med en tår i det milda ögat svarade Linnéan:
»Jag vet, att jag är liten och obetydlig, men Gud, min
gode skapare, har satt mig vid din sida här i skogen.»
Det milda svaret rörde icke furans hjärta. Hon förde
stolt sin krona fram och åter i luften samt återtog med
dundrande röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
