Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furan och Linnean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det hjelper icke, hvad du, din lilla pyssling, snackar
dernere. Du skall härifrån. Jag skall trona som mast en gång
på de fräsande böljorna, jag skall, prydd med granna flaggor,
trotsa vindarne på verldshafvet och vill ej hafva en sådan
granne.»
Asparne ruskade sina löf, liksom de velat uttrycka sitt
ogillande af furans ord, och ekorren satt stum af förvåning på
sin gren. Han kunde knapt tro sina öron och kastade misslynt
bort tallkotten, som han höll mellan tassarne.
Linnéan doftade, log mellan tårarne och sade än en gång
med mild röst:
»Ack, fröjdas med oss andra, du skogens jätte, och höj
din starka sång till vår gemensamme skapares lof. Låt friden
bo uti vår skog liksom förr. Den högmodige går mot säkert
fall.»
Skogsdufvorna, som sutto och smekte hvarandra, kuttrade
sin entoniga visa. Men furan blef ännu mera vred af
blommans milda svar och tillrättavisning. Med hög röst ropade hon:
»Din dag är slut. Jag skall röra min hjässa och regna
ned spjut på dig, så att du skall begrafvas af dem. Se’n skall
jag sjunga gladt på din graf och minnas din undergång.»
Och nu ruskade hon sin krona och regnade ned en hel
hög med nålhvassa barr; men icke nog härmed, utan hon kastade
äfven kottar, hvilka hon mente skulle förstöra blomman. Men
denna stod qvar alldeles oskadad, och ännu mera vred blef
furan.
Trasten, som satt i granen intill, fröjdades hjärtligt, då
han såg, att blomman blef räddad, och ekorren hoppade så
glad och förnöjd.
Det blef en stormig natt. Orkanen röt, och åskan ljungade
i den mörka natten. Elfvorna, som nyss trådde dansen på
kärrets matta, flydde af förskräckelse in i bergens gömmor.
Furan stod stolt och brottades mot stormen, men till sist kom
en förfärlig stormil, hvilken bröt af och splittrade den väldiga
stammen. Med hiskligt brak störtade furan till marken, men
Linnéan slöt sitt öga och befalde sig i skaparens händer.
Nattens timmar skredo fram, snart höjde sig solen, och morgonens
frid låg utbredd öfver skogen igen. Då slog Linnéan upp sitt
öga och tackade Gud, men både hon, asparne, granarne och
sjelfve den muntre ekorren suckade, då de sågo furan ligga
krossad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
