Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furst Nechljudof - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud för ers nåd, fortsatte han och bugade sig djupt,
— kör inte ut oss ur vårt bo, far lille...
Medan Tjuris talade, kunde man nedanför
sovbritsen, där hans hustru befann sig, höra allt
kraftigare snyftningar, och när maken sade ”far lille”,
störtade hon fram och föll under tårar ner för sin
herres fötter.
— Ruinera oss inte, vår välgörare! Du är vår
far, och du är vår mor! Vart skall vi ta vägen?
Vi är gamla och ensamma människor. Som Gud
är, så är också du... började hon tjuta.
Nechljudof for upp från bänken och ville lyfta
upp gumman, men hon slog i ett slags förtvivlans
vällust sitt huvud mot jordgolvet och stötte bort sin
herres hand.
— Vad menar du! Res dig upp, var så god!
Vill ni inte, så är ni inte tvungna. Jag skall inte
nödga er, sade han, i det han slog ifrån sig med
händerna och gick emot dörren till.
När Nechljudof åter hade satt sig på bänken, och
det i stugan hade inträtt en tystnad som blott
avbröts av snyftningar från gumman, som på nytt
hade dragit sig tillbaka till sovbritsen, där hon torkade
sina tårar med skjortärmen, förstod den unge
godsägaren, vad den fallfärdiga kåken, den igenrasade
brunnen med den smutsiga pölen, de murkna
fähuset och skjulen och de spruckna pilarna, som syntes
genom de vinda fönstren, betydde för Tjuris och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
