Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Ja, orätt liar du”, sade den lille fule, och hans
ansikte fick ett ännu starkare uttryck av mildhet och
trötthet.
”Jag vet, vad som gör, att du tror så. Enligt dm
åsikt är det, att vara älskad, en lika så stor lycka
som att själv älska och till och med mera än att
själv älska.”
”Ja, till och med mera, käre vän”, bekräftade den
lille, i det han öppnade och på nytt slöt ögonen.
”Men varför inte själv älska?” frågade den
res-färdige, såg medlidsamt på sin vän och föll i
begrundande. ”Det är en olycka att vara älskad och känna
rned sig, att man icke kan återgälda den kärlek, man
väckt. Ack, herre Gud”, — han gjorde en
förtvivlad åtbörd, ”om nian blott visste orsaken, men i
regel sker allt omedvetet och utan ens egen vilja. Det
ser ut, som om jag hade stulit denna känsla, du
tycker så, neka ej till det! Men lika fullt, om du vill
tro mig, så är denna den enda av alla dårskaper
(och de äro icke få!) som jag begått, vilken jag
icke ångrar och aldrig kan komma att ångra.
Varken i början eller senare var jag osann mot henne,
eller mot mig själv. Jag var övertygad om, att jag
älskade henne, först så småningom insåg jag min
villfarelse och hejdade mig. Men hennes kärlek
tilltog. Skall jag klandras för det, att jag icke kan
älska? Vad skulle jag då ha gjort?”
”Nu är ju allt slut”, sade vännen, och tände sin
cigarr för att söka driva sömnen på flykten, ”och
Tolstoj II 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
