Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sikte, att det nu ej var lönt att säga mera. Hon fick
eld på sin spån och beredde sig att gå.
”Glöm inte, vad jag har sagt, mor. Nu går jag
hem och tänder eld i spisen.”
När hon kommit ut på gatan, mötte hon Marj
anka, som hälsade.
En ståtlig flicka och en arbetsam flicka, tänkte hon
för sig själv. Då hon kommit till passande ålder!...
Just nu skall hon gifta sig och med Lukaschka!
Länge satt Ulitka på dörrtröskeln, fördjupad i
sorgsna tankar, och väcktes först ur dem av sin
dotters kallande stämma.
VI.
Stanitzans manliga befolkning tillbringar sin tid
vid kordongen, som kosackerna kalla gränslinjen,
utefter vilken de ha sina posteringar, eller på
militära strövtåg. Lukaschka, urwanen, om vilken
kvinnorna hade talat, var denna afton vid
Nischni-Pro-tosk; han gjorde tjänst på ett vakttorn vid Tereks
strand. Stödjande sig mot bröstvärnet, blickade han
ut i fjärran över floden och såg emellanåt på
kamraterna nedanför tornet och växlade ett och annat
ord med dem. Solen sjönk mot de snöiga
bergstopparna, ljusa moln skimrade bakom dem. Det lägre
molnlagret blev mörkare och mörkare, från skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
