Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Enligt min mening äro alla lika bra. Gud hai
skapat allt till människornas glädje och däruti
ligger mgen synd. Ta ett exempel från de vilda
djuren. De leva ju både i den tartariska vassen och i
vår vass; vart de än råka komma, äro de hemma,
och vad Gud ger, sätta de i sig. Jag tror, att det är
lögn allt vad de våra tänka och säga”, tillade han
och så teg han.
”Vad är lögn?” frågade Olenin.
”Jo, vad de där långrockarna säga. Det fanns
en gång hos oss en gammal krigare — han stupade
sedan. Det var en av mina vänner, och just en
sådan galenpanna som jag själv. Han sade också, att
vår tro hade långrockarna funderat ut med sina
tomma hjärnor. ”Om du dör”, sade han, ”så skall
gräset växa på graven och det är alltsammans!” Det
var en karl det!” Och gubben skrattade.
”Hur gammal är du?” frågade Olenin.
”Gud vet! Så där omkring de sjutti. Jag var inte
barn längre, när er kejsarinna ännu regerade.
Räkna nu efter — nog räcker det väl till sjutti år.”
”Ungefär. Men du är ju rask och duktig.”
”Ja, Gud vare lov, jag är frisk, alldeles frisk, men
min hustru, det odjuret, har i grund fördärvat mig.”
”Hur så?”
”Ja, — i grund fördärvat mig.”
”Och när du dör, så växer gräset...” sade Olenin.
Jeroschka ville tydligen ej inlåta sig vidare på
ämnet; han teg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
