Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som aldrig hade sett något liknande. Skogen, faran,
den gamle med sitt hemlighetsfulla viskande,
Mar-j ankas smärta, kraftfulla gestalt och slutligen bergen,
— allt tycktes Olenin som en drömbild.
”En fasan har slagit sig ned där”, viskade gubben,
i det han såg åt sidan och höll mössan för ansiktet.
”Håll för ditt ansikte, där är en fasan”, sade han
och vinkade ivrigt åt Olenin; han kröp framåt nästan
på alla fyra. ”Han tycker inte om att se ett
människoansikte.”
Olenin hade blivit litet efter, då gubben stannade
och såg upp i ett träd. En fasantupp satt kurrande
i detsamma, hundarna skällde. Olenin såg fågeln,
men i samma ögonblick dånade ett skott, liksom ur
en kanon, från Jeroschkas grova gevär. Tuppen
flaxade upp, fjädrarna röko omkring, och så föll han
till marken. Olenin, som följde den gamle i spåren,
skrämde upp en annan fasan; han siktade och sköt.
Fågeln gjorde en voit i luften och föll därpå som en
sten i snåret.
”Raskt gjort!” ropade den gamle, som icke kunde
skjuta i flykten. Han tog upp fasanerna och de
fortsatte sin väg. Olenin kände sig upplivad av rörelsen
och berömmet och började att prata livligt med
gubben.
”Vänta, hitåt skola vi gå”, avbröt honom
Jeroschka. ”I går såg jag hjortspår här.”
De togo av in i småskogen och när de hade gått
omkring trehundra steg, blev skogen gles, och vass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
