Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskar Marjanka och jag skulle själv kunna älska
henne”, tänkte han. Och han greps av en häftig,
alldeles ny känsla av rörelse, under det att de gingo
hem genom den mörka skogen. Lukaschka var
mycket munter till mods. Någonting liknande
tillgivenhet uppstod mellan dessa båda unga, varandra så
olika män. För varje gång de sågo på varandra,
smålogo de.
”Genom vilkendera porten skall du gå in?”,
frågade Olenin.
”Genom den mellersta. Jag följer er till träsket,
sedan behöver ni ej vara rädd längre.”
Olenin skrattade. ”Vara rädd? Vänd du om, och
tack skall du ha. Jag reder mig nog ensam.”
”Visst inte; jag har inte annat att göra. Det vore
ej underligt, om ni vore rädd, vi äro också rädda
ibland!” svarade kosacken skrattande, för att lugna
den andres egenkärlek.
”Följ med mig hem, så skola vi prata litet och
dricka ett glas, och i morgon bittida kan du ju gå
igen.”
”Liksom om jag inte hade en vrå att ligga i om
nätterna”, skrattade Lukaschka. ”Men
underofficeren sade åt mig att komma tillbaka.”
”I går hörde jag dig sjunga, och jag såg dig
också...”
”Alla människor...”, och Lukaschka nickade med
huvudet.
”Du skall gifta dig?” frågade Olenin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
