Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lig leda. Jag ser för mina ögon dessa slöa ansikten,
jag ser fästmör med ett ansiktsuttryck, som tydligt
säger: ”Genera dig inte, försök bara, kom hit, om
jag också är en rik flicka!” Detta trugande till
närmande, detta fräcka kopplande, detta eviga skvaller
och denna föreställning, dessa umgängesregler — åt
vern man bör räcka handen — vem man nickar åt,
med vem man talar. — Och slutligen denna
evinner-liga ledsnad, som ligger i blodet, som går från
generation till generation (allt i övertygelse om, att så
måste det vara!) Förstå och tro på blott ett enda.
Man måste se och fatta, vad sanning och skönhet är,
sedan blir allt annat stoft, allt vad I än sägen och
tänken, all lyckoträngtan, för mig såväl som för er.
Att vara lycklig — det är att leva hos naturen, se och
tala med den. Jag hör, huru man med verkligt
medlidande säger om mig: ”Gud förbjude, att han skulle
gifta sig med en simpel kosackflicka och gå alldeles
förlorad för världen!” Och jag önskar ingenting
annat, än att gå förlorad, efter edert begrepp, jag
önskar att gifta mig med en simpel kosackflicka,
men jag vågar icke att göra det, blott emedan det
skulle vara en lycka så stor för mig, att jag icke
vore värd den.
Tre månader hava nu gått, sedan jag första
gången såg Marjanka, kosackflickan. Åsikterna och
fördomarna i den värld, varifrån jag kom, voro ännu
så levande hos mig, att jag då ej trodde, att jag
skulle kunna älska denna flicka. Jag gladde mig åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
