Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fynden i Troas och Homeros' Troja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trojanska kriget hör, då blir det tydligen omöjligt att till
samma period hänföra Hissarliksfynden, som visa en så
mycket mindre utvecklad kultur. Har Schliemann i
Mykenai funnit Agamemnons kvarlefvor, kan han icke vid
Hissarlik hafva funnit Priamos’ och hans folks tillhörigheter.
Just genom sammanställningen med de mykenska
fynden få Schliemanns undersökningar i det trojanska
landet ett synnerligt värde. De visa oss en kulturform, som är
äldre än den äldsta grekiska vi för närvarande känna. Helt
naturligt fråga vi därföre, huru gammal den grusade
kullen kan vara, som uppdagats vid Hissarlik.
Svaret är på en gång enkelt och svårt.
Det trojanska kriget hade för hellenerna fått den stora
betydelse, att de togo det till utgångspunkt för den äldsta
tidens kronologiska system; andra vigtiga tilldragelser
bestämdes till sin tid genom angifvande af de decennier, som
hade förflutit mellan dem och det trojanska kriget.
Öfverflytta vi dessa bestämmelser på vår tideräknings språk,
faller det trojanska kriget mellan åren 1194 och 1184 f.
Kr. Taga vi dessa siffror för goda, måste vi naturligtvis,
t. ex. med Müller, säga, att då fynden vid Hissarlik hafva
ett äldre tycke än den kultur, som Iliaden skildrar, måste
de tillhöra en äldre tid, vara ett eller annat århundrade
äldre.
Men man kan med skäl sätta i fråga, om det var för
hellenerna möjligt att på ett tillförlitligt sätt bestämma
tiden för det trojanska kriget.
I följd af de folkvandringar, som i början af den
historiska tiden försiggingo i det europeiska Grekland, blef
det för vissa stammar, som kände sin existens hotad, ett
behof att draga sig än längre undan, för att långt bort
grunda samhällen, i hvilka de kunde få lefva i ro. »Det
var», säger Ernst Curtius, »icke någon utvandring till en
obekant verldsdel, icke någon äfventyrarefärd på måfå öfver
okända farvatten; i folksamfärdseln mellan Arkipelagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
