Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 -r
att lian skall lämna mitt sofrum. I allmänhet brukar
jag uppträda i nattskjortan och kommer vanligen inte
ihåg ett enda ord af hvad jag skall säga. Hur jag lyckas
krångla mig igenom stycket är mig alldeles oförklarligt.
Irving brukar alltid komma upp till mig efteråt och
lyckönska mig, men huruvida han lyckönskar mig till
mitt charmanta spel eller till att jag lyckats komma
undan, innan man började kasta ruttna apelsiner på
mig, det kan jag verkligen inte så noga säga.
När jag hemsöks af den där drömmen, vaknar
jag alltid vid att mitt täcke ligger på golfvet och att
jag huttrar och skälfver af köld. Förmodligen är det
väl detta skälfvande, som kommer mig att drömma
att jag promenerar omkring på Lyceumteaterns scen
i bara skjortan. Men jag kan i alla fall inte begripa,
hvarför det alltid skall vara just Lyceumteatern.
Det finns äfven en annan dröm, som jag tror, att
jag drömt mera än en gång — eller som jag åtminstone
drömt, att jag drömt förut, något, som ibland
förekommer. Jag tycker mig promenera nedåt en mycket
lång och bred väg i Londons East End. Det är för
resten underligt att träffa på en sådan väg där.
Omnibusar och spårvagnar köra om hvarandra, och vägen
är för öfrigt uppfylld af stånd och kärror, bredvid hvilka
karlar i smutsiga mössor stå och ropa ut sina varor.
Men på ömse sidor om vägen sträcker sig en smal
remsa af en tropisk skog. Vägen förenar i sig Kews
och Whitechapels företräden.
Jag går i sällskap med någon, som jag inte kan se,
och vi vandra genom skogen och tränga oss fram
mellan de hopslingrade vinrankorna, som snärja sig kring
våra fötter, och allt emellanåt uppfånga vi mellan de
jättehöga trädstammarna en glimt af det brokiga
gatu-lifvet.
Denna väg utmynnar i en smal återvändsgränd,
och när jag kommer dit, känner jag mig rädd, oaktadt
jag inte vet hvad jag är rädd för. Den smala gränden
leder till ett hus, där jag bott i min barndom och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
