Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— .120 —
sannerligen, att hon skulle kunnat kläcka ut kycklingar,
om man anförtrott sådana i hennes vård.
Hela hennes intelligens måste ha koncentrerats
i denna’moderlighet, ty hon hade inte mycket förstånd
förresten. Hon kunde aldrig skilja på sina egna ocli
och andras barn. Hon trodde att allting ungt var en
kattunge. En gång blandade vi en pudelvalp, som
mistat sin mor, bland hennes egen afkomma, och jag skall
aldrig glömma hennes förvåning, då han första gången
skällde. Hon gaf honom först en duktig örfil och satte
sig sedan och såg på honom med ett uttryck af sorgsen
förebråelse, som var rent utaf rörande.
»Jo, du kommer visst att bli en heder för din mor»,
tycktes hon säga. »Du blir en skön tröst på gamla dagar,
när du för ett sådant väsen. Och titta bara på dina
öron, som falla ned öfver ansiktet. Jag kan då rakt inte
förstå, hvar du fått sådana fasoner ifrån.»
Det var en snäll liten hund, och ban försökte att
jama,* försökte att tvätta sig i ansiktet med tassen ocli
hålla sin svans stilla, men framgången motsvarade icke
hans goda vilja. Jag vet verkligen inte hvad som var
sorgligare att skåda — hans ansträngningar att
uppföra. sig som en hygglig kattunge eller fostermoderns
misströstan om att någonsin kunna göra honom till en
sådan.
En annan gång gåfvo vi henne en ekorruuge att fostra
upp. Hon hade en egen familj vid den tiden, men
adopterade honom dock med förtjusning i tro att det var en
kattunge, ehuru hon nog icke riktigt förstod, huru hon
kunnat undgå att se den. Han blef snart hennes stora
favorit. Hon tyckte om hans färg och erfor en känsla
af moderlig stolthet öfver hans svans. Men det som
oroade henne var, att svansen alltid reste sig upp i vädret
öfver hans hufvud. Hon brukade hålla ned den med sin
ena tass, under det hon slickade den minst en halftimme
åt gången och försökte få ordentlig fason på den. Men
så snart hon släppte svansen, flög den åter upp i vädret.
Jag har hört henne gråta i sorg häröfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
