Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 190 -r
och vid musikens första toner blef Amanda orolig och
upprörd. Råttfångaren i Hameln kunde icke ha gjort
ett djupare intryck på barnen medelst sin trollpipa, än
regementsmusiken gjorde på vår hederliga Amanda.
Lyckligtvis tågade de oftast förbi våra fönster
om morgonen, då vi voro hemma, men en dag, då vi
hade varit ute och återvände hem för att äta frukost,
hörde vi de sista tonerna af en marsch förklinga åt Hythe
Road till. Vi skyndade in, och Ethelbertha sprang
genast ned i köket, — det var tomt — vidare upp på
Amandas sofrum — det var likaledes tomt. Vi ropade, men
fingo intet svar.
»Nu har den stackars flickan följt med dem igen»,
sade Ethelbertha. »Hvilken förfärlig olycka detta är
för henne! Det är ju en riktig sjukdom.»
Ethelbertha ville, att jag skulle begifva mig till
Sand-gate och fråga efter henne, och visserligen var jag
ledsen för flickans egen skull, men då jag tänkte på huru
det skulle taga sig ut, om en ung, oskyldig man
vandrade omkring i det mycket invecklade lägret och
frågade efter en bortsprungen jungfru, så kunde jag icke
förmå mig att gå hennes önskan till mötes.
Ethelbertha tyckte att jag var hjärtlös och förklarade,
att om jag icke ville gå, så skulle hon gå själf. Jag
svarade då, att jag ansåg det fullt tillräckligt, om en
kvinnlig medlem af vårt hushåll vistades i lägret och bad henne
afstå från denna plan. Ethelbertha uttryckte sin harm
öfver min omänsklighet genom att helt högdraget
förklara sig icke vilja äta någon frukost, och jag uttryckte
min harm öfver hennes orimlighet genom att förpassa
all maten till ungsrosten, hvarefter Ethelbertha
plötsligt greps af den mest öfversvallande ömhet för katten
(som alls icke var i behof af någon ömhet, utan önskade
att få krypa under spisen efter frukosten), och jag lade
i dagen ett onaturligt intresse för gårdagens tidning.
Då jag litet längre fram på dagen gick ett slag i
trädgården, hörde jag ett svagt klagorop. Jag lyssnade
uppmärksamt, och ropet upprepades. Jag tyckte att rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
