Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Herr Marcels avundsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Regeringen och goda människor skulle nog åtaga sig
deras vård.
Soldaten skämtade över sin makas något oformliga
figur, hälsade redan nu den väntade medborgaren
välkommen och förkunnade hans födelse i segerögonblicket.
En kyss till sin kamrat genom livet, en kärleksfull
smekning till barnen, och sedan gick han till
sina kamrater ... Tårar hade han icke, endast mod ...
Leve Frankrike ...
Man lydde de utryckande soldaternas maning, ingen
grät. Men då det sista, röda byxbenet försvunnit,
trycktes staketets järngaller av många darrande
händer, många näsdukar blevo sönderbitna och många
ansikten doldes bakom höjda armar.
Och Desnoyers avundades alla deras tårar.
En moder vände sig i den riktning, i vilken hon förmodade,
att fiendernas land låg, och skakade i vild vrede
sina armar:
"Ha, bandit... bandit!"
Åter kom hon ihåg ansiktet, som hon så ofta sett i
illustrerade tidningar: en mustasch, som på något sätt
verkade förarglig, en mun med rovdjurständer, som
skrattade ... skrattade, som forntidens grottmänniskor
måste hava skrattat.
Och Desnoyers avundades henne denna vrede.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
