Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans närvaro. Löjtnanten svarade med skärande
älskvärdhet:
"Det är icke nödvändigt. Besvära eder icke."
Och han gick sin väg för att åter intåga sin plats
vid regementet. Men innan Desnoyers förlorade honom
ur sikte, ville officeren giva honom ett råd. Desnoyers
skulle lugnt stanna kvar på slottet; utanför detsamma
skulle man misstänka, att han vore spion, och hån hade
ju fått övertyga sig om, med vilken snabbhet kejsarens
soldater i sådana fall skredo till verket.
Han kunde icke stanna kvar i trädgården för att
på avstånd betrakta sin bostad. Tyskarna, som
kommo och gingo, gjorde sig lustiga över honom. Några
gingo rakt på honom, som om de icke sågo honom,
och han måste vika undan för dem för att icke bliva
omkullstött.
Slutligen flydde han till portvaktens lilla hus i
trädgården. Portvaktsfrun betraktade honom förvånad, då
han kastade sig på en köksstol. Han hade plötsligt
åldrats, han hade förlorat den energi, som förlänat hans
ålder friskhet.
"O, stackars herrn." Av alla med invasionen förbundna
illdåd tycktes det för den stackars kvinnan vara
det oerhördaste, att hon måste se sin herre som flykting
i sitt eget hus.
"Vad skall det bli av oss", suckade hon.
Hennes man hämtades ofta av soldaterna. Excellensens
uppassning, som inkvarterats i källarna, kallade
på honom, då de sökte efter saker, som de icke själva
kunde finna. Från dessa ärenden återvände han,
förödmjukad och med ögonen fulla av tårar. På pannan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
