Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och begav sig in i paviljongen. Hela morgonen
tillbragte han liksom föregående dag, sittande vid ett bord
med armbågarna stödda på bordet och huvudet i händerna.
Timmarna förflöto långsamt, och han aktade
icke på bilarnas dova rullande, som förde bort hela
hans rikedom.
Vid middagstiden meddelade portvakten, att en
officer, som för en timma sedan kommit i en bil,
önskade tala med honom.
Han lämnade paviljongen och stod strax därefter
framför en kapten, som såg precis likadan ut som alla
de andra; han hade en spetsig hjälm, grönbrun uniform,
läderstövlar, värja, revolver, kikare och vid en rem
hade han hängt en karta. Han såg ung ut, och bar
generalstabens märke.
"Känner ni icke igen mig? Jag ville icke gå här
förbi utan att hälsa på eder."
Han sade det på spanska, och Desnoyers överraskning
häröver var större än över allt annat, som han
hitintills upplevt.
"Känner ni verkligen icke igen mig?" fortfor tysken,
alltjämt på spanska.
"Jag är Otto – kapten Otto von Hartrott."
Den gamle sökte i sina minnen. Då erinrade han
sig farmen och sin svåger samt svägerska, när dessa
fingo sin andra son. "Jag skall ge honom Bismarcks
namn", hade Karl sagt. Sedan kom han ihåg sin vistelse
i Berlin vid sitt besök hos Hartrotts. De talade
mycket stolt om Otto. Han var nästan lika intelligent som
sin broder, professorn, men han ägnade alla sina
andliga gåvor åt krigstjänsten. Han var på den tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
