Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det är till min familj", sade Blumhardt. "Jag låter
icke en enda vilodag gå förbi, utan att skicka dem ett
brev. Min familjs brev äro så värdefulla för mig. Jag
skickar dem även några små minnen."
Desnoyers höll på att protestera. Små, ånej, små voro
dessa minnen icke. Men med likgiltig min lät han förstå,
att han godkände de på hans bekostnad sända gåvorna.
Kommendanten fortfor att tala om sin kära Augusta och
sina barn, under det att den osynliga åskan dundrade
och mullrade vid den klara horisonten. Kanondånet
blev allt häftigare.
"Det är kriget", fortfor Blumhardt. "Det är
fortfarande kriget. Säkerligen är det det sista, och vi skola
vinna. Senast om en vecka intåga vi i Paris. Men hur
många finnas icke som ej få uppleva det. Hur många
döda måste vi icke ännu räkna med. Jag tror inte, att
vi i morgon äro kvar här. Alla reserver måste angripa
för att bryta det sista motståndet. Om jag bara icke
stupar."
Möjligheten, att han följande dag kunde dö, gav
hans ansikte ett uttryck av vrede. Ett lodrätt veck
syntes mellan hans ögonbryn. Han såg vilt på Desnoyers,
som om han ville göra honom ansvarig för sin död och
olyckan, som närmast skulle träffa hela hans familj.
Under några minuter kunde Desnoyers icke känna igen den
älskvärde, förtroendeingivande Blumhardt, och kunde
ännu en gång övertyga sig om, huru kriget förändrar
människorna.
Solen började gå ned, då en underofficer – det var
socialdemokraten – kom springande och sökte
kommendanten. Desnoyers kunde icke förstå, vad han sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
