Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Efter slaget vid Marne - 12. I ateljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Tag! Tag!"
Och hon tryckte två röda, darrande läppar lidelsefullt
mot hans ansikte.
Men sedan vacklade hon, och blev plötsligt svag. Hon
förde näsduken till ögonen och brast ut i förtvivlans
tårar.
12. I ATELJÉN.
En eftermiddag, då Argensola öppnade dörren, blev
han stel av förvåning, och hans fötter voro som
fastnaglade vid golvet.
En gammal man hälsade honom med ett älskvärt leende:
"Jag är Julius far."
Och han gick närmare med samma säkerhet, som den
människa, vilken noga känner till lokaliteterna.
Lyckligtvis var målaren ensam. Han behövde icke springa
från den ena sidan till den andra för att dölja spåren
efter ett angenämt besök.
Han behövde tid för att hämta sig ifrån sinnesrörelsen.
Han hade hört så mycket om Marcels mindre älskvärda
sätt, att det gjorde honom orolig, att så oväntat
se honom dyka upp i ateljén. Vad kunde väl denna
fruktade herre egentligen vilja?
Så småningom återvände lugnet till honom, efter att
han förstulet mönstrat den besökande. Sedan krigets
början hade Marcel blivit mycket gammal. Han antog
icke längre den stela och misslynta min, med vilken
han tidigare hade ingivit respekt hos alla människor.
Hans ögon glänste nu med barnslig fröjd; hans händer
darrade lätt, och hans rygg var böjd. Argensola, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
