Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Likfält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
instinkt, som skiljer barnen från föräldrarna för att de
skola fortplanta sig vidare.
Julius ensam hade kunnat föra familjen vidare, då
hans avkomma skulle hava burit deras namn. Familjen
Desnoyers var utdöd, dotterns barn skulle heta Lacour.
Allt var slut.
Marcel kände en slags gottgörelse vid tanken på sin
död. Han önskade att så snart som möjligt få lämna
världen. Krigets utgång, över vilken han hade tänkt
så mycket, uppväckte icke mera någon nyfikenhet hos
honom. Slutet kunde bliva hur det ville, illa skulle det
alltid bliva. Även om besten blev stympad, skulle den
efter några år, som mänsklighetens eviga ledsagare åter
vakna upp. Det enda av vikt för honom var, att kriget
hade berövat honom hans son. Allting var dystert,
allting var svart. Världen skulle gå under. Han skulle
vila ut.
Chichi hade bestigit en kulle, som antagligen dolde
döda. Med rynkade ögonbryn såg hon ut över slätten.
Gravar, överallt gravar. Julius minne hade i hennes
tankar intagit andra rummet. Hon kunde icke återuppväcka
honom, även om hon grät aldrig så mycket.
Anblicken av fältet med de många tusen gravarna
förde endast hennes tankar till de levande. Hon vände
blicken från den ena sidan till den andra, under det hon
med båda händerna fasthöll sina, för vinden fladdrande
kjolar.
René stod vid kullens fot. Flera gånger såg hon på
honom, sedan hon hade betraktat gravarna, som om
hon ville fastställa en förbindelse mellan sin man och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
