Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Förhistorien - § 4. Om kustlyktornas museum samt om samtalet på "Rosengrens källare"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
tjänad ut. Men där lågo på bädden tre av Lotsverkets
kostrar, med skinande ny koppring. Det var sjöbåtar,
det; herregud, man kände, hur de vuxit som salig
Venus Anadyomene ur vågorna.
Men där var framför allt materialförvaltarn!
Var gång jag ger mig ut bland människorna, de
arbetande människorna på jorden, träffar jag alltid
folk, som kommer mitt hjärta att klappa. Man ska
se människor i arbete, då kommer deras värde, deras
storhet, deras mening i tillvaron fram. Nu den lugna
materialförvaltarn! Lotsverket var 1,500 man. En
oändligt ringa del av svenska rikets i det närmaste
6 millioner människor men med sin bestämda
arbetsbörda i nationens och statens 1iv. Materialförvaltarn
var bara en av dessa 1,500. Och med sin än mindre
del. Men hur liten den var, hängde den samman med
världsalltet och med hela mänsklighetens historia, och
dessa båda såg jag en glimt av under hans ledning.
Det var två små rum; de sågo ut som en lampaffärs
lagermagasin. Taken voro fullhängda av lyktor i täta
rader och av något, som liknade
miniatyrassurans-sprutor. Det var de forna fyrarnas oljehus. Det var
glaskronor, som hängde bland dem: gamla
fyrapparater. Det var från golv till tak hyllfack med väldiga
lampglas, rullade i gamla nummer av
Social-Demokraten. Det var Dalénfyrapparater, och en hel
fyr-linsapparat.
— Den påminner mig om Lungö fyr utanför
Härnösand, anmärkte jag.
— Stämmer! svarade materialförvaltarn. De ha än
i dag samma apparat, men icke röd lins som här
utan klippljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
