Fyrväplingen. Vers och prosa / 12 (1855) Author: Fredrika Bremer, Thekla Knös, Louise Müller, Daniel Andreas Joakim Müller Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

II.        FARFAR BERNDT.

Rätt ofta tänker jag på den gamle farfar Berndt,
såsom han satt bredvid kakelugnen, oftast stilla
begrundande med slutna ögonlock. Om han också
öppnade ögonen, så bjelpte det honom icke, ty han var
ju blind. Han hade likväl icke alltid varit detta. I
sina yngre år hade han, en tapper krigare, kämpat
under Fredrik den stores fanor. När han satt så der
stilla tänkte han troligen öfver sitt långa händelserika
lif; ty ej sällan började han sjunga en gammal
krigssång, och då reste han sig upp och det sågs på
honom, att han önskade fly ur den gamla, skröpliga
kroppen.

Äfven en så gammal gubbe kan vara vacker, och
Berndt var det verkligen, när han stod lutad emot sin
staf, med slutna ögonlock. Man såg på den stora,
ehuruväl nu nedlutade mannen, att kraft hade bott i
honom, och att han väl kunde hafva utstått alla de
mödor och faror, om hvilka han ofta berättade. Hans
drag voro markerade, men ändock vänliga. Omkring
hans tinning hade bibehållits en krans af silfverhvita
lockar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>