Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro långt borta i förflutna tider; men om hon tänkt
på framtiden, så skulle hon hafva blifvit lättare om
hjertat och höjt blicken mot stjernhimmeln.
Hvarför var hon så sorgsen? Ack, hennes
enda barn hade blifvit begrafvet i dag, och hon
genomgick i minnet alla sköna stunder, då hon ännu
egde den hulda varelsen. Hon kände en outsäglig
längtan att också få dö, ty verlden förekom henne
lik en ödemark, huru skön den än var, och hon
hade ingen förhoppning mera.
Hon satt länge utan en enda tröstande tanke i
sin bittra sorg. Det blef mörkt, månen sjönk i
hafvet och purpurstrimman hade bleknat; endast
stjernorna strålade heliga och rena på det mörka
himlahvalfvet. Det var så tyst, så tyst nära midnatten,
då alla fåglar sofva och ingen annan än stormen och
böljorna få tala sitt hemlighetsfulla språk. Men nu
slumrade stormen, och hafvet tycktes drömma.
Naturens lugn ville så gerna meddela sig åt
modershjertat, men det led och blödde.
Det var såsom om en stämma ropat inom henne:
”Se upp!” Hon upplyftade ögonen och skådade ut i
natten. Ett lätt moln sväfvade ned till henne, och
— hvilket under! I molnet såg hon en smärt
qvinnogestalt, hvars ansigte var öfverhöljdt af moln, liksom
af en slöja. På armen bar hon hennes barn, som
liknade en engel; i handen höll hon en lilja, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
