Fyrväplingen. Vers och prosa / 76 (1855) Author: Fredrika Bremer, Thekla Knös, Louise Müller, Daniel Andreas Joakim Müller Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TIDEN OCH DÖDEN.

På mjuka molnbäddar, som rodnade i aftonskenet,
hade den trötta Tiden ett Ögonblick nedlutat sitt
hufvud till hvila. Han ville slumra en stund. Döden
stod äfven vid nattens portar och blickade ned på
den slumrande Tiden.

Äro vi oeniga? sade han, vi eljest de förtroligaste
vänner. Den som brukar gå helande och
välsignande i mina spår, öfverlemnar sig nu åt overksam
hvila. Balsambägaren har han ställt ifrån sig: natten
och drömguden skola fylla den: han väntar på båda.

Döden skådade åt söder till ett slagfält, der han
i dag hållit en stor skördefest. Med sammanslutna
vingar kastade han sig på ett åskmoln och sväfvade
med det ännu en gång öfver det blodiga fältet. Den
kalla nattvind, som molnet förde med sig, utblåste
mången ännu svagt glimmande lifsgnista, lade is på
brännande sår och förde de döendes suckar långt
utöfver hafvet, att dess brus skulle öfverljuda dem.

”Dolda, eviga öde, ej alltid kunna dina högre
tjenare förstå din vilja, huru skulle då den svaga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>