Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Då vi åter inträdde på den sandade gården, voro
Alice och jag som gamla vänner. Hon klappade band
hundens lurfviga liufvud, löste hans kedja och skrat
tade åt hans yra glädjesprång. Under middagen be
traktade Brigitta oss med orolig uppmärksamhet. Se
dan gumman somnat, frågade hon mig med darrande
röst efter min far. I den växande skymningen be
rättade jag mycket om honom. Slutligen tändes lam
pan, och jag tog fram mitt ur för att se hvad tiden
led. En liten guldring, fästad vid urkedjan, glänste
mot ljuset. Brigitta uppgaf ett rop och sträckte sin
magra, darrande hand efter den. Hon var dödsblek,
och ansigtets besynnerliga minspel började åter. Det
är min!” ropade hon, ryckte från mig ringen och
störtade ur rummet. Alice följde henne. Efter en
stund hördes cittrans toner, dörren öppnades och
Alice vinkade mig. Brigitta grep i strängarne, liksom
för att spela sitt stormande lijerta till ro, mm rmg
glittrade på hennes hand. Hon frågade hur jag fått
den? och upphörde att spela för att lyssna till mitt
svar
”Min far bar den alltid”, sade jag, ”han vil e
taga den med i sin graf; men sista dagen han lefde
såg han med barnsligt nöje solen lysa på ringens
små, blå emaljerade blommor och gyllne hjertan. Han
sade till mig: ”begraf den ej, gif den åt den qv.nna
du mest älskar: åt en som du aldrig skulle kunna
misstro om än allt talade emot henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
