- Project Runeberg -  Fyrväplingen. Vers och prosa /
95

(1855) [MARC] Author: Fredrika Bremer, Thekla Knös, Louise Müller, Daniel Andreas Joakim Müller
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Många ärr och brutna grenar vittna om min fordna strid,
Mera dock mitt hufvud böjes af din hand, du starka tid.”

”Sälla blommor små i gräset, som till lifvet vaknat nyss,
En gång blott er våren väcker med sin första ljufva kyss!
En gång blott j dricken sommarns milda dagg och solens sken,
Och i stilla frid j slumren vid er moders hjerta se’n."

”1 trehundra år jag växer, står trehundra grön och stark;
Sist trehundra år jag åldras, långsamt lutande mot mark.
Får först då min lefnad sluta, när ej våren ens är glad.”
Eken tystnat, ty till jorden sjönk dess sista gula blad.

Och då våren se’n naturen ur sin vinterdvala väckt,
Fann jag gamla eken fallen, öfver gräsets matta sträckt.
Blommor trängde sig i kransar till dess fallna, murkna stam;
Ur den spruckna barken växte löf och mossa ymnigt fram.

Och jag tänkte: Skogens hjelte, här nu slutar all sin strid,
Blixt och storm och vinterkyla få ej störa mer din frid.
Men hvar är den gudomstanke som i flere hundra år
Har som själ dig lifvat? fröjdar den sig nu i evig vår?



*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Aug 27 14:04:58 2019 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fyrvapling/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free