Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skingrades stilla och hvar och en uppsökte åter sin
boning. Allt gick åter sin vanliga gång.
På den lilla byns vackra, skuggiga kyrkogård är
en liten graf nära muren. Der hvilar Sven under en
rikt blommande rosenbuske. Utanför muren, lägre än
kyrkogården, är en kulle, der nesslor växa och vilda
rankor hölja Knutsons och Elin Persdotters stoft. De
hvila i samma graf. Men muren har förfallit, så att
den lilla, gröna, vårdade grafven med rosorna är
synlig, och intet skiljer de båda grafvarne.
Rosenbusken lutar sig framåt, som ville den se ned på
kullen, och rankorna från den låga grafven sträcka sig
längtande mot den, som ville Elin ännu omfamna sin
son. Rosorna strö sina doftande blad kärleksfullt
öfver den nakna grafven, så att den ofta är liksom
öfverskyld af en röd mantel. Kärleken öfverskyler
allt; — den är starkare än döden.
Nyligen har någon tacksam qvinna bland de
fattiga, som Elin vårdat, vågat på grafven uppsätta ett
trädkors, med inskrift: Henne varder mycket förlåtet,
ty hon älskade mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
