Fyrväplingen. Vers och prosa / 111 (1855) Author: Fredrika Bremer, Thekla Knös, Louise Müller, Daniel Andreas Joakim Müller Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

DE BÖNHÖRDE.

Vid Apollo’s thron knäböjde tre ynglingar; de
anhöllo i innerlig bön om sångens höga gåfva. Den
ene ville besjunga sitt lif, fullt af kärlek och
lycksalighet, den andre ville med sång uppelda menniskor
till dygd, och den tredje ville i sången söka lindring
för sina smärtor och trösta sig öfver försakelser.

Med medlidsamt leende såg Apollo på den sista,
vidrörde hans läppar, gaf honom en lyra och sade:
”Sjung ut, hvad som hotar spränga ditt bröst; utan
att du anar det, skall du gläda menniskor och
uppelda dem till dygd!”

Och ynglingens sång genomljöd Hellas. Den
lyftade honom sjelf öfver sina smärtor; i ljufliga
melodier klädde sig hans känslor; man lyssnade gerna på
honom, och gudens löfte uppfylldes. Den andra
ynglingen hade erhållit talareförmåga; han förmanade och
lärde med kraftiga ord. Men den lycklige blef
lyckligare från år till år. Jag dåre, sade han, som bad
om sångens gåfva; är icke hela mitt lif en jubelsång;
hvad behöfver jag mer?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>