Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Ty aldrig jag slutar att söka, förr
Än jag har funnit dig.
”Funnit dig”, genljöd det från klippan. Det fö
rekom Einar som om den sköna derinne svarade ho
nom, längtande efter befrielse. Månen lyste fram och
lian såg sitt i berget ristade namn skimra i silfverhvita drag.
Ilan besåg det närmare, såg på en
stenskärfva som glittrade på marken och upptäckte
att klippan var af god, hvit marmor. I sin glädje
omfamnade lian den kalla stenen och tänkte på de
bilder han skulle skapa; fröjdade sig att fosterlandet
ej blott eger jern till svärd, utan äfven marmor till
sköna skapelser. Han återvände hemåt, som om han
funnit en skatt; men vid det darrande månljuset tog
han miste om gångstigen och kom till allt vildare
berg. Nu stod han vid ingången till en bergshåla
eller grotta. Der satt den gamle och helsade honom
med en förtrolig nick, som om de sett hvarandra
alla dagar.
”Har du funnit henne?” hviskade han.
”Ännu icke”, svarade Einar; ”men jag har sett
en skymt af henne i södern och funnit hennes spår
här.”
"Vet du", sade den gamle med ett hemskt leen
de, "jag tror ibland att hon bor härinne", — han pe
kade på sin bleka panna. - ”Då ville jag störta mig
utför klippan och krossa mitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
