Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Einar vände sig till grottan, som var prydd med
de sällsammaste figurer skurna i trä, bilder formade
af lera eller huggna i sten. Förvirrade, som deras
olycklige skapares inbillning, röjde de ibland spår af
hög skönhet; men ej ett enda verk var fulländadt.
Man såg hur ett dunkelt naturanlag fåfängt arbetade
ulan ledning. Först nu förstod Einar den gamle.
Arion utan lyra, Raphael blind, Michel Angelo utan
arm, eller Thorvaldsen förlamad — tanken er detta
och anen hur han blifvit vansinnig! Det var ett förfeladt snille, ett brustet strängaspel, ett frö som fal
lit bland stenar. Einar var djupt skakad. Ilan räckte
den gamle handen och lofvade att säga honom när
han funnit den älskade.
”Hvarföre”, tänkte han på hemvägen, "skall denne
konstnär dö lik en fjäril, som qväfs i puppan och al
drig fått utveckla sina skimrande vingar? Skall döden
lösa dem i andra rymder? Ilvarför får mitt anlag, ett
ringare frö, utbilda sig i god jordmån under blid sol
och hans har- förtorkat på klippan? Är hans själ en
stum-född siare? skall den aldrig kunna yttra sig?
aldrig röja sina inre syner? straffas han för någon
okänd synd?” Sådana tankar höllo honom om natten
vaken på hans bädd.
Men när dagen kom med ljus och verksamhet,
.började han att kalla arbetare och skogen genljöd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
