Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
alldeles utan förmåga att meddela sig äro de icke;
deras språk är endast ofullständigt och tycks icke
räcka längre än till de allra nödvändigaste meddelan
den; t. ex. att anmäla när fara är för handen, att locka
eller hota hvarandra, o. s. v. Uttrycket ligger hos dju
ren väl hufvudsakligen i tonen, och räcker då icke
till något samtal, ehuruväl man skulle tro, då man
träffar en skara gäss, att dessa föra en oafbruten
konversation. Kattorna tyckas åtminstone hafva ar
tikulerade skällsord, när de äro stadda i slagsmål,
hvilka de sjunga i de mest hjertslitande melodier.
Det är ej troligt att det endast är felet hos dju
rets organ, att de icke kunna tala, utan fastmer, att
dem fattas den intellektuela förmågan härtill. Aporna
t. ex , hafva långa, rörliga armar, de kunde åtmin
stone hafva uppfunnit sinsemellan något teckenspråk,
såsom döfstumma.
Djur, som icke hafva någon, åtminstone för oss
förnimbar, stämma, t. ex. bi, myror, o. s. v., lära
meddela sig ömsesidigt genom vidrörandet, företrädes
vis af deras antenner.
Djurens meddelande sins emellan är ännu på
långt när icke tillräckligt ohserveradt och det är ännu
ett stort, ouppodladt fält för naturforskaren.
I allmänhet antager man, att djurläten endast äro
instinktiva interjectioner; men detta kan bestämdt ne
kas, åtminstone hos sångfåglarna.
Ordspråket, alt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
