Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
djurkroppen har ett par ögon, ur hvilka en själ
kan blicka ut i verlden; eller om vi få tänka oss
att en själ äfven finnes i djurrikets sista represen
tant, som är nära känslolös och blind och sluter sig
intill växtrikets lägsta bildningsgrader. Detta måste,
som mycket annat, öfverlemnas åt aningen, kanske
för alltid.
Innan jag slutar, måste jag uttala min förvåning
öfver, alt till och med bildade, finkänsliga menniskor kunna vara grymma emot djur, eller kunna tillå
ta, att deras underhafvande äro det. Höra djuren
icke med oss till samma slägte, så äro de ändock
bildade af samma elementer, hafva en med vår närbeslägtad själ, om också denna icke har kunnat upp
nå samma utvecklingsgrad som vår. Djuren äro ska
pade af sammn allmakt och vishet, hvilken vi hafva
att tacka för att vi äro till, och denna försörjer dem
och oss vid samma lifvets källor. Den djuriska krop
pen är icke mindre konstrikt skapad än vår, är äf
ven ett allmaktens och allvishetens under. Kärleken till
Gud redan borde förbjuda oss att misshandla hans
underbara verk. Han älskar äfven dem: och bestämdt
är, alt han, i det ögonblick vi misshandla dem, icke kan
se med välbehag på oss. Den som år grym emot
djur måste antingen vara tanklös eller i högsta grad
ovetande, eller också kan man bestämdt förvänta af
honom, att han kunde göra nästan lika så åt men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
