Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett steg närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dirschau-slängen. 73
förbindelse med Gustaf Adolf på det högsta förtörna sin
länsherre Sigismund. Hennes resa från sitt hem till det
nya fäderneslandet liknade därför mycket en flykt, och en
egen ödets skickelse ville, att hennes hemresa därifrån
många år därefter skulle helt och hållet bli en sådan.
Året 1627 var för Gustaf Adolf personligen ett olycksår.
Han blef därunder två gånger lifsfarligt sårad och var en
gång nära att bli tillfångatagen af fienden. Nu, som under
det livländska och sedermera under det tyska fälttåget,
utsatte han sig lika med den simple soldaten för alla
krigets äfventyr och olyckskast. Han gjorde det af
grundsats, ej af oförvägenhet. Han ansåg det för en anförares
skyldighet att föregå de sina med exempel. »Eljes går
icke verket», sade han en gång till Oxenstjerna, när denne
i rådets och ständernas namn bad honom skona sitt lif
för större tillfällen.
De städse vakna danzigarna hade på andra
flodstranden uppfört en skans, som oroade hans egna arbeten.
Den måste tagas med öfverrumpling. En natt går en liten
svensk styrka i båtar öfver floden, och i den främsta sitter
Gustaf Adolf själf. Den vaksamme fienden har dock
bemärkt dem, och kulorna börja dansa kring båtarna. En
af dem träffar konungen i magen, och det är med knapp
nöd Per Brahe lyckas i den sjunkande båten föra den
sårade i land. Länge såg hans tillstånd hopplöst ut, men hans
starka natur segrade till slut, och efter långa veckor af
plågor var han fullt återstäld. Kulan kunde dock aldrig uttagas.
Det dröjde likväl ej länge förrän hans lif åter hängde
på en tråd. Konietspolski hade omsider lämnat sin
ställning vid Graudenz och ryckt ned mot det svenska lägret
vid Dirschau. En batalj syntes förestående. Johan Baner
skulle börja angreppet, och konungen hade just ridit upp
på en höjd för att rekognoscera passet hvarigenom hans
väg gick då han träffades af en muskötkula i högra axeln.
Äfven denna blessyr var lifsfarlig, och hans närmaste
fruktade det värsta. »Jag är. ej omistlig,» sade han till dem;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
