Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoflägret i Mainz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Hoflägret i Mainz.
satisfaktion - gifvas konungen af Sverige, med hänsyn till
hvad han redan hade i sina händer. För egen del begärde
landgrefven amnesti och ersättning i land på katolska
ligans bekostnad.
Vi ha återgifvit hufvudinnehållet af denna skrift,
emedan den helt och hållet motsvarade Gustaf Adolfs egna
åsikter om hvad protestanterna hade rätt att fordra.
Hvilken »satisfaktion» han fordrade för Sverige, utsade han
ännu ej, hur mycket än sändebuden i hans läger sökte
förmå honom därtill. Men att han hade äfven den saken
fullt klar för sig, kunde vi taga för gifvet, äfven om han
ej några månader därefter gifvit Johan Georg del däraf:
det var Pommern han måste hafva för tryggande af
Sveriges östersjövälde.
Men för att ernå freden, en ärofull oeh säker fred, det
insåg Gustaf Adolf väl, måste ännu en stor ansträngning
göras. Ligan var visserligen sprängd, men Bayern stod
ännu upprätt, och kejsaren var ännu långt ifrån tillräckligt
förödmjukad att uppriktigt önska fred.
Och likväl voro Ferdinands utsikter allt annat än ljusa.
Den sachsiska hären under Arnim hade nu inträngt i
Böhmen, intagit dess hufvudstad Prag och hotade angripa hans
arfländer. Sedan ligan genom neutralitetsförklaringen
blifvit sprängd, återstod honom ingen annan bundsförvant än
Maximilian af Bayern, och denne var själf för hårdt ansatt
att kunna vara honom till synnerlig hjälp. Från Spanien
kunde han ej vänta något verksamt bistånd, Polen var bundet
af det femåriga stilleståndet med Sverige, och han måste
upplefva det oerhörda, att man i själfva Rom, den katolska
världens hufvudstad, tog parti för hans kätterske motståndare.
Ty på Petri stol satt vid denna tid ingen fanatiker,
utan en statsman ur Richelieus skola, florentinaren Maffeo
Barberini, som påfve kallad Urban VIII. I likhet med
den franske kardinalen, arbetade Urban på försvagande af
denna habsburgska öfvermakt, hvars tryck äfven i Italien
gjort sig kännbart. Hvar och en som sökte stäcka denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
