- Project Runeberg -  Gustaf II Adolf. Ett trehundraårsminne /
264

(1894) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur Gustaf Adolf hämnades Magdeburg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

264 Hur Gustaf Adolf hämnades Magdeburg.

Ty så oerhördt var det omslag som skett genom
Gustaf Adolfs segerrika framträngande i Sydtyskland, att
den stolte Maximilian måst förödmjuka sig till att anropa
sin bittraste fiende, honom hvilken han så djupt förolämpat,
om hjälp mot den svenske konungen.

Vi kunna tänka oss det bistra hånlöje som drog öfver
friedländarens ansikte när han läste detta bref. Han gjorde
sig ej heller brådtom att besvara det, vare sig i ord eller
handling. Slutligen måste kejsaren själf bedja honom skynda
till kurfurstens bistånd. Först då rörde han sig, men
skickade endast en mindre styrka. Själf stannade han ännu i
Böhmen.

Redan den 19 stod Gustaf Adolf utanför Ingolstadt.
Både staden och fästningen ligga på vänstra Donaustranden
och voro då förenade med den högra genom en stenbro
med ett starkt brofäste, samt en nyss slagen skeppsbrygga,
vid hvars södra ända man just nu var sysselsatt att
uppkasta en broskans.

Dagen därpå, den 20, företog Gustaf Adolf en
rekognoscering af dessa skansar. Han red den dagen sin
favorithäst, en hvit skymmel, och ledsagades af den unge
markgrefven af Baden. Med sin vanliga djärf het red
konun-g^n inom skotthåll från skansarna, för att så mycket
noggrannare kunna undersöka fästningen och dess utanverk.
Han höll flera gånger in hästen för att sätta kikaren
för ögat.

Men man hade märkt honom från den ena broskansen,
och nu kom därifrån en väl riktad kula. Lyckligtvis var
dock siktet taget något för lågt, och skottet träffade den
hvita skymmeln i stället för konungen. Båda sjönko till
marken, och vi kunna lätt tänka oss förskräckelsen hos
hans ledsagare. Det trogna djuret, som fört honom oskadd
genom kulregnet vid Breitenfeld, vältade i sitt blod. Men
Gustaf Adolf reste sig strax oskadd upp. Han hade dock
fått en kontusion, hvaraf han länge kände svåra smärtor.
Mindre lycklig var den unge markgrefven. En stund där-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:37:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/g2a300/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free