Snickaren Sjöberg var en man med gott anseende; men som han på grund av svår sjukdom ofta var urståndsatt att arbeta och därtill hade ganska stor familj, var det icke sällan knappt med det dagliga brödet. Sedan något år tillbaka hade han visserligen för sina barns underhåll i skolan någon hjälp genom vice pastors försorg ur en fond, kallad den Bygrenska fonden. Detta oaktat lågo bekymren om familjens uppehälle tungt på den redlige mannens sinne. Med dessa bekymmer hade de senaste dagarna ett annat förenat sig, ännu mera allvarligt. Det var bekymret för hans själs frälsning. Han hade nyligen kommit hem från en grannsocken, Eby, där han en kortare tid varit anställd vid något arbete. Samtidigt med honom besökte två gudfruktiga hantverkare från en närliggande stad platsen, där de utövade andelig verksamhet medelst predikningar och bönemöten. Sjöberg blev en flitig besökare av deras sammankomster och bragtes slutligen av deras enkla, allvarliga framställningar att rannsaka sig själv och fann därvid, att han icke var beredd att möta Gud i domen. Han blev nu en uppriktig sökare efter livets väg; men i likhet med de flesta andra sådana, hade han svart för att utan betänkligheter omfatta Kristus. Det blev en kamp mot tvivel och fördomar, som räckte i dagar och veckor. Då han från Eby återvände till sitt hem i Bärnhult, anhöll han hos de bada predikanterna att de snarast möjligt måtte styra färden till hans hembygd, då de mer än gärna skulle få predika i hans stuga. De mottogo inbjudningen och lovade komma.
Trädgårdsdrängen Augusts misstankar på Sjöberg såsom »brottslingen» i berörda avseende voro således icke ogrundade.
Då Sjöberg erhöll budet från pastor Ekberg, anade han delvis varom fråga var. Långt ifrån att dock känna någon fruktan för ett besök å pastorsexped., beredde han sig på ett inträssant samtal med pastor E.
Den aktade arbetaren inställde sig således i rätt tid hos själasörjaren, vilken dock mottog honom med onådig blick.
- Hör nu, har Sjöberg blivit baptist? var pastorns första fråga.
- Nej, herr pastor, det har jag icke, svarade Sjöberg värdigt.
- Då har Sjöberg åtminstone börjat luta däråt, ty det påstås, att ni skall ha inbjudit två baptistpredikanter att predika i er stuga. Kan detta vara sanning?
- Vad det senare beträffar, så har det nog sin fulla riktighet, svarade Sjöberg; de äro inbjudna och komma att predika hos mig om fredag afton.
- Vad vill detta säga, Sjöberg! Det var mer än jag trodde dig om, utbrast pastor Ekberg och kastade sig häftigt tillbaka i sin skrivbordsstol.
- Jo, det förhåller sig så, svarade den tilltalade, att jag under min vistelse i Eby, då de båda predikanterna voro där, brukade gå och lyssna till dem, och vad de talade, tycktes mig vara i full överensstämmelse med Guds ord. Av deras predikan blev jag ävenså övertygad om, att jag själv ingalunda är vad jag borde vara i förhållande till Gud och evigheten. Jag söker nu emellertid av hela mitt hjärta efter vägen till salighet och frid och vill därför höra mera om Kristus.
- Du är ju halvvägs baptist, Sjöberg. När skall du låta döpa om dig?
- Den saken har jag verkligen icke tänkt på, herr pastor. Vad jag nu framför allt behöver, det är frid med Gud och visshet om förlåtelse för alla mina synder. Om jag sedan finner baptisternas läror i övrigt vara grundade på Guds ord, så ämnar jag utan uppskov göra dem till mina egna.
- Men i så fall kommer det ej att gå dig väl, Sjöberg. Vad skulle du t. ex. tycka om att mista det understöd, du för närvarande har ur Bygrenska fonden ?
- Då min hälsa är fortfarande klen och tre av mina barn gå i skolan, skulle indragandet av denna hjälp nog förorsaka mig stora bekymmer, men komme knappast att hindra mig ifrån att taga dopet, om jag, såsom nämnt, skulle finna detta vara Guds vilja.
- Du är redan långt kommen i villfarelsen, Sjöberg. Jag varnar dig.
- I så fall är jag villig att låta föra mig till rätta. Men jag har ju ännu ej omfattat några som helst särskilda läromeningar. Allt vad jag åstundar är förvissning om mina synders förlåtelse och skulle vara oändligt tacksam, om pastorn ville säga mig, huru jag skall komma till denna förvissning.
- Du kan gå i kyrkan.
- Jag tror mig kunna säga, att jag gjort detta så flitigt, som någon, men nu behöver jag en mera personlig undervisning om vägen till livet. Jag forskar dagligen i detta ämne, men har så svårt för att fatta det och önskar därför så gärna samtala med någon som själv gått denna väg.
Härmed hade man kommit in på ett område, där pastor Ekberg ej var hågad att fortsätta samtalet. Aldrig kände han sig vanmäktigare, än då över sina synder bekymrade själar sökte hans hjälp att lära känna Herren Jesus. Denne prästman var utan all egen erfarenhet i detta stycke. Han var präst och i denna sin egenskap väl bevandrad i lutherska kyrkans dogmer, men detta var också allt. Så långt det gällde att från altare, predikstol och kateder mana till flitig kyrko- och nattvardsgång, stod han sig gott, men inför den efter livets bröd hungrande hade han intet svar, som kunde skänka hugsvalelse.
Pastor Ekberg avbröt således samtalet med att eftertryckligt förbjuda snickaren Sjöberg att i sitt hem mottaga de väntade predikanterna, ett förbud, som denne lugnt, men bestämt vägrade att hörsamma, varefter han avlägsnade sig från pastorsexpeditionen.
»Det här ser ut att bli kvistigt nog», sade pastorn för sig själv, då han åter blivit ensam. Han tog sig en funderare över det hållna samtalet och fattade så pennan och skrev följande rekvisition:
»Turings Förlag.
Stockholm.
Sänd mig 50 ex. »Baptisternas Vederläggning» samt 150 ex. »Vågar du låta ditt barn vara odöpt?»
Alb. Ekberg, vice pastor.
Adr. Bärnhult.»
Bra att ha till hands vad det lider, tänkte pastorn och förseglade brevet.
