- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
III. Baptisterna göra sitt intåg

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III. BAPTISTERNA GÖRA SITT INTÅG.

 

Dagen för baptisternas första sammankomst i Bärnhult var inne. Det var en dag i början af sept. Utanför snickaren Sjöbergs stuga låg en hög bockar och bräder, vilka stugans ägare anskaffat för mötets rakning. Ett par timmar före den för sammankomstens början utsatta tiden, sågs snickaren själv i skjortärmarna men i övrigt helgdagsklädd, ivrigt sysselsatt med stugans iordningsställande till »kyrka». En stor del saker buros ut, och bockar och bräder buros in och placerades i god ordning i stugans största rum. Mellan två fönster och mitt emot dörren ställdes ett bord med två stolar och på bordet en stor karaffin, fylld med vatten, och två glas.

Då allt var i ordning, satte sig mäster Sjöberg mitt i den provisoriska predikolokalen och försjönk i djupa inre betraktelser. Andliga och ekonomiska bekymmer hopade sig och föllo med en smärtsam tyngd på den redlige familjefaderns själ. Under hela den övriga delen av dagen hade han varit strängt upptagen av olika göromål, och på grund härav hade hans inre åtnjutit någon ro från dessa bekymmer, men nu, då han åter befann sig i stillhet och ensam het, lämnade han sig likasom frivilligt att värre än någonsin marteras av dem. Aldrig hade han förnummit ett så trängande behov av tröst och vederkvickelse, som nu. Hans betungade hjärta trånade efter vila och frid. Att Gud var den som kunde hjälpa i dylika fall, det visste, det trodde han, men skulle han, ovärdige, våga närma sig Gud? Det var frågan. Skulle Gud verkligen lyssna till honom, om han här böjde sig i bön och åkallan. Hans hjärta började klappa våldsammare, då han på allvar överlade med sig själv om ett försök att nalkas Gud. Ett drag av djupaste allvar präglade hans anlete, då han skyggt såg sig omkring i lokalen och därpå tvekande böjde sina knän. Han ville bedja, men hans tankar kommo i förvirring. »Herre», suckade han till sist, »fräls min själ denna afton. Låt mig, innan denna sammankomst blir slut, ha fått frid och förvissning om mina synders förlåtelse». Här slutade han, reste sig och gick ut, väl ännu otillfredsställd, men med en förkänsla av att Gud skulle välsigna honom med bönhörelse.

Om det förestående mötet visste man att berätta i varenda stuga där omkring. Det var dagens stora händelse i Bärnhult. Många voro ock de, som beredde sig att gå med för att lyssna. Hustrur tiggde av sina män, barn av sina föräldrar och tjänare av sina husbönder att få gå; naturligtvis »bara för den här gången». Man ville ju blott se och höra vad de hade för sig. Andra voro däremot fast beslutna att icke gå. Detta var fallet med bland andra Lena i Dockmyra. Hon hade hört så mycket besynnerligt om de där baptisterna, att hon nu ville vara på sin vakt. Så hade det t. ex. berättats, att var och en, som besökte deras sammankomster, måste vid inträdet genom dörren blotta sin rygg, och när de så kommo in, stod predikanten där innanför med en enriskvist i handen, med vilken han slog till på den blottade kroppsdelen. Om: då hos någon något barr fastnade i skinnet, så var detta ett säkert tecken, att djävulen bodde i den människan, och hon måste för att frälsas omdöpas redan samma afton. Nu hade visserligen icke pastor Ekberg själv berättat detta, men hans dräng, August, och han kunde naturligtvis ej ljuga, som tjänte hos en präst, menade Lena.

I snickaren Sjöbergs vindskammare finna vi strax före sammankomstens början de båda predikanterna - skomakaren och smeden. De voro båda helt unga män, som i tidiga år kommit till tron på Herren Kristus och nu sökte i all enfald att vittna om honom. Ingen av de båda hade dock helt lämnat sitt kroppsliga arbete, utan fortforo därmed vid sidan av sin verksamhet. Någon gång brukade de emellertid - såsom ock nu var fallet- ägna flera dagar och stundom veckor åt oavbruten evangelisk verksamhet. I Bärnhult hade de aldrig förr varit och icke heller någon annan baptistpredikant före dem. På grund härav sågo de aftonens sammankomst dubbelt viktig och kände sitt eget ansvar dubbelt tungt. Men så blev ock Sjöbergs vindskammare stället för en flera timmars allvarlig bönekamp. Flera gånger lågo de båda ynglingarne på sina knän sida vid sida inför nådens tron och uppsände brinnande böner till Gud om hans Helige Andes bistånd i det viktiga arbetet.

Då klockan slog åtta, gingo de ned i salen. När de öppnade dörren, stod det som en mur av människor där innanför; hela salen var ock fullpackad med nyfikna åhörare. Det blev mödosamt för de båda männen att tränga sig fram till det för dem avsedda lilla bordet. Rummets enda lampa kastade ett sömnigt sken över folkskaran, som med stirrande blickar betraktade de båda »villoandarne». Efter en vers ur »Pilgrimssånger» ledde skomakaren i bön, varefter han läste Es. 55 kap. »Nu väl I alle, som törstige ären, kommen hit till vatten», o. s. v. Talet, som följde härpå, flöt lugnt och sansat och innehöll många enkla och varmhjärtade sanningar. Tråden genom det hela var: Kom till Jesus! Efter honom talade smeden öfver synderskan, som låg vid Jesu fötter. Han var kanske mera eldig än kamraten, men ock betydligt mera drastisk i sina uttryck än denne. Så t. ex. yttrade han, på tal om Jesu vänlighet mot den olyckliga kvinnan: »Tänk vilket tålamod vår frälsare hade, som kunde låta en sådan usel kvinna ligga vid sina fötter. Hade han varit lik en syndig människa, så hade han sparkat till henne och sagt: »Vet skäms, din slyna!, Härvid hade smeden-predikanten olyckan att i sin iver sparka till en av sina åhörare, gumman Olsson, för näsan. Gumman O. hade i trängseln kommit att få sitta längst fram vid bordet, där hon till sist på grund av värmen och den kvava luften lät sitt huvud sjunka i en stilla sömn. Men i denna sin framåtlutande ställning kom hon att ha sitt huvud just där, varest predikantens fot hade sin bana, då han med den ville illustrera den syndiga otåligheten. Och alldenstund två föremål omöjligen kunna på en gång intaga samma rum, uppstod här kontakt. Denna förargliga händelse blev till icke ringa men för vår smed, emedan gumman Olsson gick ut och tydde saken så, att då hon, djupt bedrövad över den hotande villfarelsen, böjde sitt huvud i bön om kraft över den käre, renlärige pastor Ekberg, sparkade predikanten till henne för näsan och bad henne skämmas.

Då sammankomsten var upplöst och folket strömmade ut, stannade största delen på gården, högljutt samtalande om vad de nu upplevat. Omdömena voro förstås helt olika: En kvinna sträckte båda armarna mot höjden, vände ut och in på ögonen och skrek: »Herre, du min skapare, de läste ju inte fader vår en enda gång på hela kvällen!» Rättarn på Mo bjöd på snus, svor och mente: »Man må säga va' man vell, men den där sme'n va' i alla fall en styv karl te å predika.»

Men allt detta larm betydde föga. Det bästa var, att Gud hade hört den redlige snickarens bön och givit honom långt utöver, vad han kunnat bedja eller tänka. Innan han denna afton gick till vila, kunde han icke allenast själv prisa Gud för syndernas förlåtelse, utan fick även höra sin hustru göra detsamma.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free